måndag 3 oktober 2011

Ridolyckan...

Det är med en sorgsen och obehaglig känsla jag går och lägger mig i kväll. Riktigt ledsen och bedrövad känner jag mig. Och är!

Jag blir så fruktansvärt illa berörd av den tjej som skadade sig under Leias ridlektion förra måndagen. Det är alltid två parallella grupper samtidigt i manegen, på var sin ända. Tre ryttare i ena gruppen och fyra i andra, fyra i Leias grupp. Denna lektionen var det inte Leias grupp som hade volten närmast läktaren, utan den andra gruppen. Och allt var som vanligt. Jag satt på läkterna på en stol och kollade på. Såg inte Leias grupp så bra eftersom de var så långt borta så jag kollade mest på de andra tre eleverna. Det var alltså en helt vanlig lektion. Eleverna skrittade, travade och galopperade. Och när det gått cirka halva tiden, flyger en av de tre eleverna i Leias parallellgrupp av. Alltså riktas all uppmärksamhet mot denna kille just då.

Men denna avåkning gjorde att en av de andra två hästarna antingen blev skrämd eller ville busa, för han tog ett litet extra skutt inåt mitten. Tjejen som satt på passerade precis mig då. Jag var en meter ifrån och hade hela mitt uppmärksamhet på henne. Hon var dock inte alls beredd på detta extra skutt, utan föll handlöst av hästen. Utan att värja sig landade hon på huvudet/nacken. Jag har aldrig sett något liknande! Och det högg till i mitt bröst. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Det såg verkligen förfärligt ut. Som att nacken gick av.

Hon blev liggande på marken men det dröjde inte längre förrän en barnläkare var på plats. Han bor granne med stallet och var precis utanför. Ambulans tillkallades omedelbart men dröjde desto länge innan den kom. Minst en halv timma, om inte längre. Det var kolsvart ute och det regnade. Resten av eleverna gick nedåt stallet, kvar låg tjejen och folk runt omkring som lugnade henne. Hon var hela tiden vid medvetandet. De hade lagt en filt över henne. Och hon kunde röra armar och händer.

Leia frågade vad som hänt. Hon var inte skärrad men undrade varför tjejen låg kvar. Jag berättade att hon skadat sig och skulle få åka till sjukhuset med ambulans. Leia ställde massor av frågor och jag gjorde så gott jag kunde för att svara. På vägen hem mötte vi ambulansen och jag grät tyst, utan att visa Leia. Allt kände så märkligt och overkligt.

Så var det måndag igen. Dags att åka tillbaka. Jag har tänkt på tjejen hela veckan. Och givetvis frågar jag ridläraren det första jag gjorde hur det gick för tjejen.

Och jag möttes av det värsta tänkbara svaret! Tjejen är totalförlamad och blir bara sämre och sämre. Från att kunna röra armar och händer och vara vid medvetandet kan hon inte ens andas själv längre. Hon ligger i respirator nedsövd. Ryggen är helt av och levern är ut funktion. Den förstördes av säkerhetsvästen som på något sätt tryckte sönder den, men den förhållandevis skarpa kanten. Det är oklart om hon kommer att klara sig. Mer detaljer vet jag inte.

Det är så förfärligt! Så orättvist! Och så ofattbart!

Jag har ridit och varit hästaktiv i nästan hela mitt liv, men aldrig upplevt en sådan tragedi på nära håll förut. Och det är precis som med min bilolycka, jag blir precis lika chockad denna gången, om hur snabbt livet kan förändras. Ena sekunden är allt som vanligt och nästa, utan att det ens är dramatiskt, har hela livet förändrats.

Och förra mådagen när hon låg där, kändes det som att ingen riktigt fattade allvaret i situationen, eller ville tro det värsta, för det var som att alla väntade på att tjejen skulle sätta sig upp och sedan ställa sig upp, när hon låg där. Men hon gjorde aldrig det. Och kommer aldrig mer att göra det.

Någonsin.

Och det känns i hjärtat.

Mina tankar går till tjejen, hennes familj och nära och kära.

Och jag vill skicka med er en liten uppmaning, ta hand om er där ute, ta hand om era nära och kära, och lev idag, nu, för morgondagen vet vi absolut inget om!

Puss och Kram

11 kommentarer:

Johanna sa...

Oh fy sjutton.

Som barn flög man ju av som en vante och klarade sig ganska bra varje gång, inte hade man en tanke på vad som kunde hända.

Det är sånt som bara inte får hända. Barn ska inte råka ut för sånt.

Vuxna som struntar i hjälmen eller gör något annat dumt kan man lixom tänka mer rationellt kring men att en liten tös med hjälm och säkerhetsväst ska skada sig så svårt. Och att västen dessutom ställer till med skada.

Sofia sa...

Men usch och fy vad hemskt!! Jag blir tårögd och så ledsen av att höra detta. Mina tankar går oxå till flickans nära och jag hoppas på ett under! Jo du har så rätt, ta vara på stunden här och nu. Men det SKA inte behöva till en olycka som denna för att man ska bli påmind om det :-(. Kram Sofia

mojje sa...

Men fy. Så gräsligt. Så overkligt. Det är helt sjukt hur livet ändras snabbt och utan att man kan gör det minsta åt det. Och som du skriver- det gäller att ta vara på dem vi har runt oss. Kram till dig, och en tanke till familjen.

Linda S sa...

Blev helt tårig av att läsa. Ryser så det gör ont på armarna. Du har så rätt. Allt kan förändras på ett ögonblick. Bara så där. Precis hur somhelst. Jag blir så rädd av att tänka på det att jag helst låter bli. Jag är nojig av naturen redan. Många tankar till flickan och familjen, och även till er som var där och såg och deltog i hjälpandet. Så fruktansvärt tragiskt!

Kiqi sa...

Usch jag mådde dåligt redan när jag läste om det ine på FB. Och nu känns det ännu värre. ALltså jag kan inte ens föreställa mig hur hennes familj måste ha det nu. DLivet kan vara så hemskt ibland '=( Hoppas du kan koppla av occh somna, och vakna med lite lättare hjärta imorgon. KRAM

Johanna sa...

Men neeeeej!!! Sånt får bara inte hända! Finner knappt några ord.

kram vännen

Jennie sa...

Men fy va fruktansvärt, jag kan knappt hålla tillbaka tårarna...Jag som vill börja rida med Lova. Alltså tanken var att jag skulle börja rida nu och Lova så snart hon får skrivas in i en grupp...men nu vet i sjutton alltså! Jag vet att man inte ska tänka så...men jag gör det ändå! Nej, nu får Lova börja spela boll i stället eller vad som helst!
Hoppas det sker ett mirakel med den lilla flickan! Förstår att du tar illa vid dig, du som satt och såg det hända också. Stor kram till dig vännen

Ursula sa...

Så hemskt! Stackars flicka, och hennes familj! Och så ironiskt hemskt att säkerhetsvästen skadade henne!
Har själv haft hästar och ridit under större delen av mitt liv, och oftast ridit ensam. Och en gång ridit omkull och en gång stegrade sig hästen (nyinköpt, ville testa mig) - och föll! Men jag hade änglavakt och hamnade bredvid hästen och inte under. Efter det stegrade hon sig aldrig mer, så hon blev tydligen själv riktigt rädd...

Det händer dessvärre en hel del mindre ridolyckor, men under en lektion i ett ridhus tror man ju att det skulle vara tryggt...

Hoppas flickan återhämtar sig, på något mirakulöst sätt!

till-vidas-ara sa...

Men så fruktansvärt! Förstår verkligen hur skakad du är..och jag känner hur tårarna bränner..hur jag tänker att rida blir det nog inte för mina små...fyyy...det där livet ibland *****

kramar i massor, Lycke

Elin sa...

Usch, vad hemskt! Har själv varit hästtjej i många år, men varit förskonad från olyckor förutom en bruten arm när jag föll av en gång! Detta är ju helt fruktansvärt, och man blir påmind om hur skört livet är och hur snabbt allt kan ändras.

Anonym sa...

Nej, vad otäckt och utomordentligt sorgligt. Har själv försökt rida vid två tillfällen, båda resulterande i att jag fick huvet slungat i leran... Syrran fick armbågen knäckt då hon red som barn minns jag också. Skulle nog helst avstå ifrån att sätta ett barn på en hästrygg - särskilt efter det du skildrat här.
Not. Samma (huvet i diket) hände mig iofs även med mopeden, och med cykeln.., men dessa körde man iaf runt med i några år. Och så saknade de förstås fungerande bromsar.
Din berättelse påminner om hur skört och orättvist livet är ordnat och väcker onekligen medkänsla med den stackars flickan och hennes familj och vänner
/saqer